Bland digitala daglönare

 

Text: Håkan Bernhardsson
Bild: Ida Mikko
 

Naket, naket, påklätt, nudistbad, påklätt men utmanande, ren pornografi, påklätt. Bild för bild, cent för cent. Algoritmen som sorterar ut bilder med misstänkt naket innehåll måste kontrolleras manuellt. Det är mitt jobb. På en timme lyckas jag tjäna $2,03, om inte arbetsköparen underkänner mitt arbete efter den slumpvisa granskningen.

 

[C]rowd working, micro labor, click working. Den digitala arbetsmarknaden för okvalificerat arbete är relativt ny och har inte ens ett vedertaget namn. Denna digitala arbetsmarknad är internationell, och nätarbetarna tar sig an uppgifter som inga datoralgoritmer kan lösa, eller uppgifter som är billigare att lägga ut på digital entreprenad än att automatisera.

I slutet av 1700-talet turnerade en mekanisk schackrobot runt i Europa och Amerika. Den besegrade med enkelhet de flesta av sina motståndare, inklusive bland annat Napolean och Benjamin Franklin. Schackroboten var uppklädd i turkiska kläder och kunde röra på huvud och ögon och flytta pjäser med vänster hand.

Hemligheten bakom den mekaniska turken var att han rymde en mänsklig schackspelare som publiken inte kunde se. Samtidens mekaniska turk finns på internet sedan 2005, sedan nätjätten Amazon lanserade Mturk, Amazon Mechanical Turk. Tanken med sidan är att företag ska kunna ta nätets arbetskraft till hjälp för att utföra arbetsuppgifter som sker till synes automatiskt.

[A]tt få betalt för att bläddra igenom nakenbilder är varken lustfyllt eller lättsamt efter ett par timmar. Liksom andra monotona arbetsuppgifter går det efter hand att koppla bort sitt medvetande och låta ögonen på bildskärmen och fingrarna runt datormusen styra sig själva. Jag blir likgiltig inför min arbetsköpare och människorna på bilderna, men när jag tar rast för att göra kaffe i min kokvrå kan jag ändå inte sluta tänka på solbadande, blekfeta turister.

Efter en förmiddag av nakenbilder byter jag arbetsuppgift. Ett amerikanskt marknadsundersökningsföretag betalar privatpersoner för att scanna sina kvitton, varpå de betalar nätarbetare för att transkribera information från kvittona. Den utlovade lönen är $0,09 per kvitto, och ytterligare en kvarts cent per vara om kvittot innehåller fler än 20 varor.

Till en början är det förlösande byta arbetsuppgift och att skriva in priset på ekologisk pizzadeg, kalkonpaj och sexpack bagels snarare än att rensa nätet från naket innehåll. Men denna uppgift är betydligt mer energikrävande än bildbläddrandet. Ett kvitto tar mellan två och fyra minuter att transkribera, beroende på hur många varor det innehåller och hur utförliga varubeskrivningar butiken redovisar. För att undvika mental utmattning måste jag ta en kortare paus efter var femte kvitto och en längre paus efter var tjugonde. Arbetsköparen har bestämt att man bara får jobba med denna uppgift i två timmar i taget, så efter två timmar slutar jag. Då har jag tjänat drygt fyra dollar, förutsatt att mitt arbete blir godkänt. Rättningen tar upp till tre dagar.

[E]n timlön på två dollar är snarare regel än undantag för en nätarbetare. Amazon har valt att inte redovisa nätarbetarnas genomsnittliga inkomster, men enligt en studie från 2013 tjänar den genomsnittlige turkern runt $1,50 i timmen, utan semesterersättning, ob-tillägg eller löneförmåner.

Den genomsnittlige turkern är en amerikansk kvinna, och USA:s federala minimilön är för närvarande $7,25. Men nätarbetaren är en egen företagare, och behöver varken tjäna minimilön eller omfattas av arbetsskydd. Över huvud taget är nätarbetarens ställning mot arbetsköparen oerhört svag, och lagstiftningen är närmast obefintlig. Den digitala arbetsmarknaden är arbetsköparens marknad, och nätarbetarna konkurrerar med varandra om de jobb som finns. Tackar man nej till ett jobb på grund av lönen eller villkoren står någon annan redo att sluta leden.

Men den digitala arbetsmarknaden sträcker sig längre än bara till ett företag och en hemsida. Och allt arbete är inte nödvändigtvis helt okvalificerat. När jag registrerat mig på nya hemsidor har jag alltid lämnat in arbetsprover som ska bevisa att jag är kvalificerad nog att ta mig an arbetsuppgifter inom ett specifikt område. På den tysklandsbaserade hemsidan Clickworker fick jag skriva en hundra ord lång filmrecension på svenska för att kvalificera mig för mikrojobb som copywriter.

Första arbetsuppgiften: 250 ord till en kupong för en nyöppnad frisersalong. Texten ska innehålla termerna herrfrisyrer, rabatt, hög kvalitet, kundnöjdhet och kupong. Om högst en vecka vet jag om jag blivit godkänd eller ej. Om jag blir godkänd får jag två euro för mitt arbete.

Inlärningskurvan är slät. Trots att uppgiften verkade enkel när jag tog mig an den tar det nästan en halvtimme att bli klar med den första kupongen. Om min text inte är tillräckligt bra när jag lämnar in den får jag en ny chans. Om texten fortfarande inte är tillfredsställande efter andra inlämningen blir jag av med mina två euro. Dessutom sänks mitt kvalitetsbetyg för varje gång jag misslyckas, och om kvalitetsbetyget sjunker för mycket får jag byta arbetsuppgifter. Men hemsidan nollställer kvalitetsbetyget automatiskt varje söndag.

[A]tt skriva är betydligt mer stimulerande än att bedöma nakenbilder eller transkribera kvitton. Men även om skrivandet lämnar utrymme för kreativitet känner jag en distans till produkten av mitt arbete. Jag har bara marginell kontroll över hur slutresultatet ser ut. Min inledande entusiasm byts snart ut mot en likgiltig inställning till arbetsköparen och en plikttrogenhet endast mot inkomsterna av mitt arbete. Och jag kan inte låta bli att känna mig lurad, eftersom att jag bara får två euro trots nyttan av min kupong för både frisersalongen och kupongföretaget.

Jag har inte heller någon insyn i bedömningsprocessen, och jag känner mig utelämnad till bedömarens godtycke. Domaren är uppdragsgivaren som ju är part i målet, och det gör mig oroad över min arbetsinsats. Om jag inte levererar en tillräckligt bra text kan mitt kvalitetsbetyg sjunka, och om kvalitetsbetyget sjunker kan jag riskera att bli utan inkomst. Men vem kontrollerar att bedömningsprocessen är rättvis?

En fördel med att arbeta med det svenska språket är att marknaden av potentiella arbetstagare kraftigt reduceras och blir lokal snarare än global. I stället för att konkurrera med en indier med betydligt lägre levnadsomkostnader konkurrerar jag med en annan svensk. Och andra svenskar har väl vett nog att ta betalt för sitt arbete? Vi har ju i lugn och ro organiserat arbetstagare i minst hundra år i det här landet.

Det finns inget fackförbund som organiserar nätarbetare. Rent tekniskt är nätarbetare inte ens arbetstagare, utan egenföretagare. Om man inte är anställd finns inget anställningsskydd och inga anställningsavtal. Det går inte att strejka om ens plats är utbytbar och man kan inte stoppa strejkbrytare från att besöka hemsidor man inte kontrollerar. Förutsättningarna för organisering skiljer sig från konventionellt arbete.

I Sverige är diskussionen om nätarbetarna och nätarbetarnas villkor i stort sett obefintlig. Men utomlands är debatten livlig. Den brittiske journalisten Zakia Uddin beskriver arbetsmarknaden för nätarbetarna som en dystopisk digital sweatshop. Huffington Posts politiske kommentator Julian Dobson talar om ett nytt, växande globalt prekariat.

[E]konomiforskaren Panos Ipeirotis vid New York University har gjort den mest omfattande demografiska studien av nätarbetarna på Mturk hittills. Han fann att ungefär 70 procent av nätarbetarna var kvinnor år 2010. 54 procent av nätarbetarna var i åldern 21-35 år jämfört med 22 procent i befolkningen i övrigt. Nätarbetarna är även mindre benägna att ha bildat familj, och deras inkomst är i allmänhet lägre än för övriga befolkningen. Ändå har nätarbetarna en högskoleutbildning i större utsträckning än övriga befolkningen, i synnerhet i Indien, som vid tillfället stod för 36 procent av alla nätarbetare.

Bilden av nätarbetet ur ett globalt perspektiv är inte helt okomplicerad. Jag har kommit i kontakt med flera människor från fattigare delar av världen som ser nätarbetet som en viktig inkomstkälla, många vid sidan av sina studier. Den indiska minimilönen är $0,28 i timmen, vilket är betydligt mindre än den genomsnittliga timlönen på Mturk, $1,50. Även flera östeuropeiska länder har minimilöner kring eller under $1,50 i timmen.

Det skulle i princip vara möjligt att försörja sig själv som nätarbetare på heltid i Sverige om man väljer rätt marknadsplatser och arbetsuppgifter. Men riskerna är stora, och utbudet av arbete på svenska varierar. När tillgången på arbete är säkrad begränsas inte nätarbetaren av tid och rum. Det går att nätarbeta var som helst och vilken tid på dygnet som helst, så länge man har tillgång till en dator med internetuppkoppling.

Efter hand märker jag hur de snabba belöningarna påverkar mitt beteende. Även om jag förstår att det finns betydligt bättre sätt att tjäna pengar är hemsidorna upplagda för att uppmuntra till arbete, mikrojobb för mikrojobb. Vissa dagar är tillgången på arbete till synes oändlig, andra dagar finns inte ett enda mikrojobb som betalar någorlunda dräglig lön. Att kalla nätarbetarna för digitala daglönare vore inte helt långt från sanningen. Med datormöss snarare än mössan i hand.

Den digitala revolutionen har medfört fantastiska tekniska landvinningar som kommit mänskligheten till gagn och minskat avstånden i världen. Men den bygger i allt större utsträckning på manuellt, monotont, lågavlönat arbete. Om den fortsatta utvecklingen automatiserar bort nätarbetarna eller ökar behovet av dem återstår att se.