JORDEN RUNT MED EN INNOVATION

Text: Joel Sund
Bild: Erik Ohlsson
 

Christian Bremer och Erik Ohlson utvecklade som studenter ett hjälpmedel som kan förändra livet för tusentals människor med funktionsnedsättning. Allt började med en idé 6737 kilometer hemifrån och tog dem över fyra kontinenter. Det slutade med en hyllningskör framför Sveriges tekniska elit.

 

[H]järtat dunkar under den vita skjortan, nästan som i ett försök att rymma ut, bort från revbenen. Christian sneglar åt höger där hans vän och samarbetspartner Erik sitter. Håret är hårt bakåtstramat och hålls fast i en knut. Länge har de väntat på denna stund.

Samlingslokalen Nod i Sverige tekniska högborg, Kista Science City i Stockholm, är sig inte helt lik. Christian och Erik sitter vid honnörsbordet tillsammans med bland annat energi- och innovationsminister Mikael Damberg, Folksams VD Jens Henriksson, och Johan Söderström, VD för ABB i Sverige.

Långborden står i raden, felfritt likt en välordnad soldattrupp. Stolarna hyser Sveriges tekniska elit. En upphöjd scen är i centrum i rummet som har två våningar och påminner om en galleria. Programpunkterna dansar förbi och tillslut kommer de väntade orden. Mannen på scenen välkomnar upp: Christian Bremer och Erik Ohlsson. Ljudet av applåderna vibrerar i öronen när de båda ställer sig upp. Ryggen har aldrig varit rakare. De tar sina första steg mot slutet av resan, det sista kvittot på flera års arbete.

 

[I] slutet av februari 2012 stannade en tuk-tuk till framför en grön port. På en skylt bredvid stod det ”Joyland special school for physically handicapped”. Christian klev ur fordonet och det blonda håret blänkte till i solen. Samtidigt satte den betydligt längre Erik ner sina fötter och det knastrade underfotsulorna. Marken i Kenya suktade fortfarande efter livgivande vatten i skiftet in tillmonsunperioden. Barn hoppade förbi på kryckor eller tog sig fram i rullstolar för att förflytta sig runt på skolområdet.
– Jag minns tydligt att några av barnen hade bundit en tråd över rullstolen där fotstöden borde sitta, berättar Christian.

På området låg två avlånga huvudbyggnader mitt emot varandra. Christian och Erik gick in i klassrummen som hade jordstampade golv och mest liknade skadeskjutna bunkrar, men som livades upp av fönster, blåa väggar och teckningar. Barn från förskolan upp till högstadiet försökte utbilda sig här.
– Det känns fel att säga det, men det kändes som att det var en soptipp för annorlunda barn, berättar Erik.

Vistelsen på skolan var ett av många besök som Christian och Erik gjorde under sju veckor i Kenya. De läste teknisk design på Chalmers masterprogram för civilingenjörer och de utförde ett projektarbete som en del av utbildningen. Under de två första veckorna reste studenterna runt i Kenyas tredje största stad Kisumu, en för landet viktig hamnstad vid Viktoriasjön, för att studera infrastruktur och andra funktioner i samhället. Detta för att hitta ett problem och sedan föreslå en teknisk lösning. De besökte bland annat den lokala hamnen, olika entreprenörer och ett sjukhus där patienter tvingades att dela sängar.

   

[V]id ett annat tillfälle på skolan var en sjukgymnast på besök för att hjälpa barnen. I rummet låg en hög, en sorts kyrkogård för förbrukade hjälpmedel. Sjukgymnasten kom två gånger i veckan för att hjälpa över 50 barn.
– Det fanns ingen möjlighet att han att han skulle kunna hjälpa alla, berättar Erik.

Ur intrycken på skolan födde en idé hos Christian och Erik. De ville utforska om det var möjligt att anpassa en rullstol efter länder som saknar ekonomiska förutsättningar för en stabil infrastruktur. Ett inte helt lätt projekt som det bland annat visade sig vid ett senare besök på skolan med en himmel svart som sot. Dammluckorna i himlavalvet hade öppnat sig och regnet störtade ner. Samtidigt smällde åskan som pistolskott runt omkring Christian och Erik.

Skolområdet sluttade lätt och genom porten rann vattnet från regnet som en flod. De två djupa diken som tidigare hade grävts fylldes fort upp. Barnen gick ut i regnet och leran. Med forsande vatten upp till knäna var det inte oro som präglade barnens ansikten, utan de leenden som inget oväder kunde tvätta bort.
– Jag minns att vi undrade hur vi någonsin skulle kunna anpassa en rullstol efter detta, berättar Erik.

    

[P]rojektet avlutades och tiden i Kenya mynnade ut i en teoretisk rullstol. Det fanns ingen tid eller möjlighet under projektet att skapa en fysisk prototyp. Sedan bar det av hem till Sverige igen. Arbetet var egentligen klart där, men tanken på rullstolen levde kvar. Under sommarlovet 2012 arbetade de båda med annat, men Erik fick tag i det ideella företaget Whirldwind wheelchairs international. Det USA-baserade företaget hade sedan 1979 arbetat med att utveckla hjälpmedel för människor med rörelsehinder. Genom samtalen på Skype visade det sig att företaget var mer än villiga att ta emot Christian och Erik för ett samarbete.

I början av höstterminen 2012 arbetade Christian och Erik med att samla på sig så mycket material de kunde. Det handlade om transportstudier, rullstolens uppbyggnad, anatomi och äldre artiklar på ämnet. De var tillbaka där de först träffades, på Chalmers. Tillsammans hade de tidigare gjort kandidatuppsatsen ihop just här och nu skulle det fortsatta arbetet med rullstolen göras under en gemensam masteruppsats.

[N]är faktasamlandet var klart i oktober packade de ryggsäckarna och stack till Whirlwind wheelchairs i San Francisco. Företaget hade sin bas på San Francisco state university och där spenderades den mesta tiden av de fem veckorna i landet. Kontoret på universitetet var litet, liksom verkstaden.
– Det första jag lade märke till var att medarbetarna använde rullstolar som skrivbordsstolar, berättar Christian.

Christian och Erik spenderade mycket tid på att studera Whirlwinds egna rullstolar. De lärde sig grunderna och körde själva runt mycket på campusområdet i rullstolar. Whirlwinds rullstol blev grunden i det fortsatta arbetet. Utifrån hjulbasen började Christian och Erik utveckla en egen stol. Svenskarna ville ha en stol som var lätt och tålig, som hade kraftiga hjul och som hade delar som var både billiga och enkla att ersätta. Den viktigaste detaljen var dock en helt annan. Christian och Erik fick själva uppleva hur svårt det var att ta sig upp för backar och ett råd i samband med det blev grunden till en ny innovation.
– För att inte ramla bakåt fick vi tipset att förflytta oss framåt på sätet. Det var ett råd som kom att bli avgörande, berättar Erik.

  

[F]ör att rullstolen skulle klara av backar och sluttningar var det nödvändigt att förflytta vikten hos den sittande personen, till framför hjulen. Därför påbörjade Christian och Erik arbetet med ett flyttbart säte. Det låter som en enkel lösning, men i slutändan den avgörande innovationen. Tiden var knapp. Från kontoret och verkstaden såg Christian och Erik novembersolen nå sin högsta punkt på dagen och sedan försvinna bortom horisonten. Flygresan mot nästa mål kom allt närmare. På biljetten stod det Indonesien och för att utvärdera flera månaders arbete behövde de bli klara med en prototyp. Varje detalj som ändrades påverkade hela rullstolen, ändrade du något ändrades allt.
– Vi visste inte vad vi skulle göra om vi inte fick med oss rullstolen, berättar Christian.

Det blev en lång sista natt och drygt två timmar innan planet skulle lyfta var fortfarande inte allt klart. Christian satt och arbetade på ett handtag, en detalj som skulle visa sig vara av högsta vikt.
– Christian arbetade lite som i smyg med något och när jag frågade om allt inte var klart så svarade han ”låt mig bara arbeta lite”, berättar Erik.
Christian blev snart klart och de var tvungna att sticka och så snabbt de kunde slängde de ner rullstolen i en låda. Utanför väntade en bil. En bil som tillhörde medarbetaren Matt McCambridge och var lika anspråkslös som sin ägare. Alla på Whirlwind drevs av behovet att hjälpa till, inte av att bli rika. Tillsammans med lådan med rullstolen pressade Christian och Erik in sina stora väskor till bilens bristningsgräns. Sedan slängde de sig in i den gråa bilen av märket Hyundai som enbart hade en backspegel. När bilen tillverkades fanns det nämligen inget krav på att ha två.
– Det var så sjukt stressigt, det var en galen bilfärd, berättar Christian.

Erik körde och fick uppleva en väg med fem filer i en bil utan servo som var halvfärdig för skroten. Planet som skulle lyfta från San Francisco och flyga över Stilla havet och landa i Yogyakarta stod ännu och väntade. Regnet spelade en melodi mot rutan i takt med två bultande hjärtan.

Bilen rullade in på parkeringen. Det blev ett snabbt avsked, sedan in genom dörrarna och mellan tunga andetag hälsade Christian och Erik på personalen vid incheckningen. Det var först när de sjunkit ner i sina flygstolar som de på riktigt kunde andas ut. Rullstolen var med. Indonesien väntade.

[M]ålet för planet var staden Yogyakarta på Java, den folkrikaste ön i världen. Här påbörjades ett samarbete med UCP Wheels for humanity, en organisation som under 17 år har arbetat i utvecklingsländer för att hjälpa människor med rörelsehinder. På plats blev Sri Lestari Christians och Eriks ledsagare och tolk. Utan henne hade det inte gått at genomföra det arbete som gjordes. Hon förlorade känseln i underkroppen efter motorcykelolycka. Efter olyckan tog det tio år innan hon fick en egen rullstol, men sedan dess har hon dedikerat all sin tid med att hjälpa andra rullstolsburna. Denna 38-åring letade sig in i två svenska hjärtan.
– Sri är den mest godhjärtade människa jag någonsin träffat, berättar Erik.

    

[C]hristian, Erik och Sri besökte sammanlagt 22 personer. Dessa människor testade rullstolen med det flyttbara sätet och testerna blev grunden i en användarstudie. De besökte ett hus som låg på en betongplatta och hade en ramp upp till dörren. Där tog Christian och Erik i hand och hälsade på en man i rullstol. När den amputerade mannen skulle ta sig in i sitt hus hoppade han ur, kravlade sig upp längs rampen och drog sedan upp rullstolen innan han satte sig igen. Mannen fick där och då möjlighet att testa rullstolen från San Francisco. På första försöket rullade han uppför rampen och stoltheten lyste lika klart i ögonen som i leendet. Inombords exploderade glädjen i svenskarna. Allt arbete, varje dag och varje timma, hade det varit värt för att få uppleva den stunden.
– Jag tänkte att detta bara händer i våra drömmars värld, berättar Christian.

Med användarstudien och minnen för en livstid återvände Christian och Erik hem till Sverige den 2:e december 2012 och fullbordade resan runt jorden. På Chalmers fortsatte arbetet och användarstudien låg till grund för den nya prototyp som byggdes inuti universitetets verkstad. Rullstolen blev färdig och fick namnet Walter, efter Alter The Wheelchair som har blivit en slogan för arbetet. I april 2013 var masteruppsatsen skriven och arbetet slutfört. Utbildningen tog slut.

Ett halvår senare ringde det i Christians telefon. Sveriges Ingenjörer ringde och han misstänkte att det handlade om den där missade betalningen av medlemsavgiften, men det var något helt annat. Nu skulle de snart hyllas på en scen. Christian ringde upp Erik som satt på cykeln och hörde Christian säga: ”Vi vann”.

 

[D]et känns som att gå genom vatten, men applåderna driver Christian och Erik framåt. Mellan raderna och upp på scenen.Det är den 18 november 2014. Där under den stora skärmen väntar Sveriges ingenjörers ordförande Ulf Bengtsson. Med leenden som nästan sträcker sig från öra till öra äntrar de scenen. De tar emot blommor och varsitt inglasat diplom. Lilla Polhemspriset står det. Christian och Erik har vunnit fyra andra internationella och nationella priser för sin innovation, men detta toppar allt. Polhemspriset har delats ut till Sveriges bästa innovatörer och uppfinnare sedan 1878 och Lilla Polhemspriset är dess systerpris som delas ut till årets examensarbete på civilingenjörsnivå. Det finaste tekniskpris en student kan få i Sverige. Stolen är inte ute på marknaden än, men med arbete kan den i framtiden bli det och kanske revolutionera livet för tusentals. ”Detta är det största ögonblicket i mitt liv”, tänker Christian Bremer där han står bredvid sin vän Erik Ohlson.