Se stötta och stärka

 

Text: Mattias Reis
 

Mitt mellan förfrågningar om någon att chatta med, sällskap i duschen och hån av diverse slag dyker det plötsligt upp. En utsträckt hand i cybervärlden.
– Jag finns här för dig som vill prata om smått eller stort.

 

[B]egreppet nätvandring myntades av Fryshuset i Stockholm 2007. Men man kan spåra nätvandringen ända tillbaka till 2004 och tsunamin. På det sociala nätverket lunarstorm fanns präster kopplade till svenska kyrkan. De hade särskilda avatarer som identifierade dem som präster som fanns tillgängliga för samtal. Efter flodvågskatastorfen möttes de av mängder av användare som ville ha svar på och prata om det som inträffat. Behovet av någon att prata med var så stort att man fick ta in allt fler präster som kunde hjälpa till att svara på folks frågor.

För Klara Roxbergh började nätvandringen 2008. Hon började då arbeta som diakon i skolkyrkan. När hon tittade på vilka möjligheter det fanns att jobba med att stödja ungdomar på nätet blev nätvandringen ett naturligt val. Efter ett år fick hon en kollega som också började nätvandra med särskilt fokus på hbtq-frågor. Då kunde de styra upp nätvandringen bättre och de satt varannan söndagkväll. Då befann de sig mest på dayviews.com och även bilddagboken.se. Sedan bytte man sida till kamrat.com och kollegan byttes ut mot en annan. För att bättre täcka hbtq-delen som lämnades tom har man fått hjälp av prästen Lars Gårdfeldt emellanåt.
– Han är homosexuell själv. Det är en viktig roll att kunna bejaka människors identitet. För en del har gått in i det kristna på ett sätt så att de tror att de är fel när de är homosexuella, säger Klara Roxbergh.

Se, stötta och stärka är grundorden inom nätvandringen. Det handlar om att finnas tillgänglig för personer, framförallt ungdomar, som vill ha någon att prata med. Inom skolkyrkan har man jobbat med det som yrkespersoner men tanken är att man även ska kunna nätvandra ideellt. För det har man tagit fram en struktur för hur man ska uppträda professionellt.
– Man behöver inte vara formell och ha ett formellt förhållningssätt men ändå professionellt så att det är avgränsat från att vara en privatperson som är lite engagerad.

Därför har nätvandrarna tagit hjälp av Kyrkans jourtjänst för att ta fram en urvalsprocess och en utbildning. I urvalet får man först fylla i papper med frågor och olika case som man reflekterar över. Sedan hålls en intervju utifrån de svar man uppgett. Efter det följer en utbildning som på vissa sätt liknar den som man har i Kyrkans jourtjänst men som anpassats till nätvandringen.
– Då har vi utbildat nätvandrare som vi har kört i två omgångar. Och så ska vi köra tredje omgången av utbildningen till våren. Men än så länge har det varit så att alla som har gått utbildningen har varit anställda i svenska kyrkan. Och det underlättar lite vad det gäller ansvarsområdet.

Även om inte alla ungdomar är på kamrat, kanske till och med majoriteten som inte är det, så är behovet stort

[S]amtalen nätvandrarna har kan innehålla allt mellan himmel och jord. En vanlig fråga som nätvandrarna får är ”hur får man bra självförtroende?”. Och det är mycket på det temat som samtalen går. Många undrar om de är normala, om det duger och synen på sexualitet. Många unga undrar just om var skolkyrkans nätvandrare står i frågan om homosexualitet. Just i det fallet försöker de visa sin ståndpunkt redan på sina profilsidor.
– Men annars så är det ju allting som är livet. Om det är någon som är sjuk, om det är dödsfall, mobbning eller om det är någon flickvän eller pojkvän som har gjort slut och ätstörningar.
I början var det vanligt att man som nätvandrare fick frågan om man var pedofil.
– Det får vi inte alls lika ofta nu men vi brukar uppmuntra ungdomar att vara skeptiska så att vi inte blir irriterade om man frågar det.
En grupp människor som Klara Roxbergh oroar sig för är unga vuxna. Personer i 25-års ålder som inte nåt den mognad de borde.
– Om man är 25 och är som att man är 14 kanske och inte har skyddsnät och så blir du ju oerhört utsatt. Många unga vuxna har det ju väldigt tufft med att flytta hemifrån och kanske flytta till ny ort och ska vara student och inte känner någon och det kan vara ganska ångestframkallande.

Att möta någon som gått igenom ett trauma eller som bär på en stor hemlighet kan vara svårt. Om man möter hen i ett tidigt stadie av en process kan det vara svårt att få personen att öppna upp och prata om det. Man får bara en liten bit av historien. Då gäller det att acceptera att man inte får ta del av allt. På det sättet kan det vara frustrerande att vara nätvandrare.
– Så det är väl egentligen det svåraste. Och sen försvinner en person och så vet man inte hur det gick. Så att man får jobba på det här att man gör sig tillgänglig och så får man säga till sig själv att det är nog på något sätt och att det finns andra människor sen som de kan träffa och så där.

På Klara Roxberghs profil på kamrat.com står det att hon är där varannan onsdagkväll. Det är viktigt att ha en fast tid då ungdomarna kan vänta sig ett svar. Samtidigt försöker hon uppmuntra till att skriva på alla tider ändå. För är det mycket att göra när hon är där en onsdag kan det vara svårt att hinna med flera varv med samma personer under kvällen.
– Så det är ju väldigt begränsat. Så det är därför det behövs så många nätvandrare. För att det verkligen finns stort behov och det är ju bara en sajt av jättemånga.
Därför har man valt att hålla nätvandringen ganska smal så här långt. På kamrat.com finns mängder av personer som vill prata. Och nätvandrarna kan ha svårt att hinna med som det redan är.
– Även om inte alla ungdomar är på kamrat, kanske till och med majoriteten som inte är det, så är behovet stort.

Att behovet är stort syns även på andra ställen på internet. Ungdomar.se har utvecklat flera stödfunktioner med bland annat killfrågor och tjejfrågor. På bris chattfunktion kan det också vara svårt att komma fram enligt en undersökning de gjort själva.
– Men till mig är det inte svårt att komma fram men det är ju det att vi har liksom inte spridit det så mycket så att det är många fler än vi klarar av som skriver.

[F]ör att bli nätvandrare krävs ingen formell förkunskap. Det handlar framförallt om personlig lämplighet och vart man själv befinner sig i livet. Har man allt för mycket personliga saker att hantera är det inte lämpligt att även ta sig an andras svårigheter. Man bör kunna reflektera och vara uppmärksam på sig själv. Man ska heller inte ha en egen agenda.
– Man ska inte känna att man vet precis att det här vill ungdomar ha och det här ska jag ge dem. För det går inte att vara nätvandrare och till exempel tänka att nu ska jag berätta för ungdomar om evangeliet.

Så här långt har man från skolkyrkans håll inte gjort någon större satsning på att nå fler ungdomar. För det krävs fler nätvandrare. Så här långt har Klara Roxbergh och skolkyrkan utbildat totalt 18 personer. Problemet är att alla inte har möjlighet att fortsätta nätvandra efter utbildningen. Det optimala är om man kan få nätvandra på arbetstid men långt ifrån alla arbestgivare kan erbjuda det. Och på fritiden är det inte heller helt enkelt att hinna med.
– Men det blir ändå så att ju fler man utbildar ju fler nätvandrare. Även om alla nätvandrare inte fortsätter.

Kamrat.com valde man efter att många uttryckt att det fanns ett behov där och att det fanns rop på uppmärksamhet från flera användare. Det fanns även de som tyckte att behovet fanns på flashback.org.
– Men vi tänkte att svårighetsgraden var lite större där så vi nappade på kamrat då.
Flera som nätvandrat på kamrat.com har upplevt det som jobbigt att vara på sidan. Klara Roxbergh beskriver sajten som aggressivt flörtig vilket gjort att flera tyckt att det inte finns någon mening med att nätvandra där. Men hon vill också poängtera att det inte är sajten i sig som är problemet.
– Vi har ändå tyckt att det är bra att vara där. För det är väldigt lätt, eller vad man ska säga, att faktiskt träffa ungdomar som är utsatta och som har det tufft på den sajten.

För att försäkra användarna på kamrat.com om att man är vem man utger sig för att vara har man vidtagit ett antal åtgärder. På sina profiler länkar man till den hemsida man har på svenska kyrkan där alla användarnamnen finns listade. Dessutom har nätvandrarna bilder på sig själva med en inklippt avatar som man tagit fram för att ytterligare förvissa användarna om vem man är.
– Oavsett om man inte vet vad de betyder så signalerar vi att det är någonting som är speciellt och som hör ihop och så där. Sen kan ju någon alltid sno dem. Det kan vi inte styra men vi gör vad vi kan för att göra en betoning.

Skolkyrkan har också fått stöd från västra götalandsregionen för att göra en förstudie. Den gjordes av Helena Taubner som är informatör och doktorerar vid Halmstad högskola om dyslexi. Nu ska man söka ytterligare stöd för nästa steg i utökningen av nätvandringen. Då handlar det om att sprida det vidare ut över landet. Man vill också utbilda fler som kan hålla i utbildningen. Det finns fler som nätvandrar runt om i Sverige men det handlar om att få fram fler utövare som jobbar under samma ram med samma metod.
– En dröm för oss hade varit om det hade funnits ett sådant stöd på nationellt plan så att det inte är vi som ska ansvara för allting här utan att det finns ett nationellt tak.

Det viktigaste är att man inte är ensam

[E]n besläktad aktivitet till nätvandringen är arbetet i öppna forum. Då befinner man sig i öppna samtalstrådar och försöker se till att alla har det bra. Där kan man också se om någon är utsatt eller blir illa behandlad. Här kan man också meddela att man finns till som samtalspartner. Klara Roxbergh ser att många tar ett ansvar här. Men de är inte nödvändigtvis nätvandrare utan mest engagerade personer. Kamrat.com saknar den typen av trådar. Däremot finns funktionen live där man kan betala för att skriva meddelanden som alla kan se. Men det finns inga öppna samtal.
– Jag hoppas att det är många som gör det på en mer ideell basis. Men vikten av att vara professionell är egentligen i det enskilda samtalet. Och då gör det ju ingenting egentligen på att vi fokuserar oss där då.

De som håller i utbildningen har också funktionen och ansvaret som handledare för nätvandrarna. När man möter människor som mår dåligt är det viktigt att även man själv får prata av sig med någon annan. Därför erbjuder gruppen varandra stöd och trygghet.
– Det viktigaste är att man inte är ensam. Jag märkte att det blev ett väldigt lyft för mig när jag fick en kollega som nätvandrade. Och att man har någon att bolla med. Så det tycker jag är viktigt.
Därför är också de professionella ramarna för nätvandringen viktiga. De ser till att man håller sig på rätt nivå i kontakten med ungdomarna. De ser till att man inte kommer för nära och att man är den rätta typen av stöd. På så sätt kan man undvika svikna förväntningar och missförstånd.
– Det behöver inte vara av onda avsikter för att det ska bli fel men det kan bli väldigt fel ändå.